Barndom i skugga

Jag har inte skrivit på ett tag. Det blir ganska långa perioder av upptagenhet med två små guldklimpar som stadigt växer och frodas. Jag var inte ens säker på om jag skulle skriva detta för några vill säkert hävda att det finns människor som har rätt att försvara sig och så vidare. Det kommer jag att ignorera i följande text. Texten är verklig, sann och helt korrekt beskriven utifrån mina upplevelser och jag minns det som igår. Tydligt. Det handlar om min uppväxt. 

Jag föddes 1978 av ett barn. Ja, det vill jag mena att min mamma var då hon fyllt 16 år när jag kom till världen. Jag är uppväxt med endast henne då den som jag kallar "donatorn" inte var närvarande efter mitt första levnadsår. Detta år minns jag ingenting av, men jag har fått det berättat för mig. Det innehöll våld och övergrepp riktade mot min mamma. Det kan ju göra vem som helst lite påverkad på ena eller andra sättet såklart. 

För två år sedan valde jag att kontakta min mamma eftersom jag hade fått barn. Då hade det gått tio år sedan vi senast hade kontakt. Det var jag som då valde att inte ha med henne att göra på grund av många orsaker, men mest av allt för att hon försökte ge mig dåligt samvete över att jag hade kontakt med mina systrar (donatorns sida). Det ansåg jag inte att hon hade rätt att bestämma. Hon var en bra mormor åt min dotter och sedermera min son. Det var svårt för mig att låta henne komma tillbaka in i mitt liv, för helt ärligt så finns det för mycket i min barndom som jag fortfarande är arg för och som gnagt mig varje gång vi setts sedan Leia föddes.

Så kom då dagen som jag förväntade mig skulle komma. Då hon spelar offer, för det är så synd om henne för att jag är på ena eller andra sättet. Det har skett så många gånger förr. Så jag bestämmer att det får vara nog, jag tänker inte hålla på att lisma och böja mig för att hon ska vara nöjd. Så jag konfronterar henne om det våld hon utsatte mig för som barn. Många scenarion har jag spelat upp för mitt inre genom åren men det som skedde hade jag aldrig kunnat ens gissa. Hon förnekar. Säger "fy fan för dig, du har aldrig fått stryk". 

Ursäkta va? Ok, då ska vi bena i det där med definitionen av "stryk". När jag var olydig eller hade gjort något fel fick jag ofta en lavett med öppen hand i sidan eller bakre delen av huvudet. Stryk? Ja, det var det. Det var i uppfostringssyfte. Fortfarande stryk. Definitionen är våld oavsett. Det kan omöjligt finnas någon som definierar det som något annat. Jag fick dessutom höra från min mamma att "Det är ingen fara med lite stryk, det fick jag också av min pappa". Detta upphörde när jag var i 12-årsåldern, och jag minns tydligt att jag själv påtalade för min mamma att barnaga är olagligt, det fick vi nämligen lära oss i skolan.

Så, har jag några bevis för att detta har hänt? Det vet jag faktiskt inte. Jag vet inte om det endast skedde i hemmet eller om någon annan bevittnade det. Det betyder inte att det inte hände.

Självklart så gjorde det mycket med min självkänsla och min personlighet. Först var jag strykrädd, skyddade mig med armarna över huvudet så fort hon höjde rösten åt mig. Detta såg jag ett annat barn göra när vi var på besök och hans mamma blev arg på honom och jag kände så väl igen mig. Senare gick det över och då blev jag ofta arg och tog ut det på andra barn. Slogs när ingen jag kände var närvarande. Letade upp andra barn, som jag inte hade sett tidigare och gav dem stryk. Slag mot kroppen tills de grät, sedan sprang jag därifrån. 

Våldet upphörde. Jag vet inte om det var då den psykiska biten startade eller om själva upphörandet av slagen gjorde att jag bättre minns orden sedan dess. Jag fick berättat för mig hur donatorn var. Våldsam, våldtog, slog, knarkade, till och med försökte mörda. Sedan fick jag höra hur lik jag var honom. "Du är världens största egoist, det har du efter din pappa". "Du är precis som din pappa". "Du är lika aggressiv som din pappa". Hur kul tror ni det var att höra? Inte så värst. Jag blev gång på gång påmind om att jag var lik någon jag sällan hade träffat och som inte figurerat i mitt liv över huvud taget. Jag fick även höra annat, som inte hade med honom att göra. Exempelvis hade jag en gång svart nagellack, jag var 13 år och tyckte det var skithäftigt. Då sa hon "Du ser ut som ett fnask". 13 år. Jag minns allt. ALLT. Så kom för fan inte och säg att det aldrig har hänt. Först kände jag mig lite ledsen för att barnen inte längre kommer att få träffa sin mormor. Sedan ersattes det med samma lugn som inföll när jag sist valde bort kontakten med min mamma. Så skönt att slippa. Så skönt att få släppa. Nu återvänder jag aldrig mer. 

Till en vän

Idag vilar bloggen från barnprat tillfälligt. Idag behöver jag skriva ett brev till en vän.

Hej Alexander.
Jag ville skriva till dig, för det var länge sedan vi sågs och jag har tänkt på dig mycket den senaste tiden. Jag vet egentligen inte varför det känns så viktigt just nu, i år det är ändå 25 år sedan du gick bort, men de senaste dagarna har det känts som att det var igår.

Kanske är det för att jag blev påmind av den där utmaningen på Facebook, där man ska posta gamla bilder av sig själv och ditt namn nämndes. Kanske är det för att min son bär ditt namn. Jag kallar honom ibland för alla hans namn och att höra det högt får mig att minnas.

Jag har skrivit med din lillasyster, hon som aldrig fick träffa dig. Det var fint att få meddela henne saker som du berättat för mig. Hon skulle hälsa din styvmamma. Jag fick veta att er pappa är hos dig nu. Det var sorgligt att höra men jag är glad att du inte är ensam.

Jag vill inte tänka på den där septemberdagen (augusti?) 1995. Jag vill inte föreställa mig trycket över ditt bröst när tåget mötte din kropp. Jag vill inte tänka på ditt huvud mot stenen när det träffade marken. Jag vill inte höra ditt hjärta som slutade slå i ambulansen. Men det gör jag, och jag gråter. Jag tror att du vet det. Men sedan kommer det andra. Det fina. Hur du åt kattmat i en video för en uppgift till skolan. Alla tyckte du var skitrolig. Hur du kom iklädd endast shorts och en sverigeflagga som mantel på nationaldagen. Det fick många att le. Hur du ville bli älskad. Det var du, du visste bara inte hur mycket.

Jag vill tacka för att du fanns i mitt liv. Vilket avtryck du satte i mitt hjärta. Jag värdesätter fortfarande vår vänskap, hoppas du vet det. Nu tror jag att jag har fått säga det jag önskade. Hoppas du och Uffe festar till det ordentligt tillsammans. Hoppas vi ses igen om väldigt, väldigt lång tid. Flyg fritt dyra prins. Jag saknar dig.

Att föda barn - den nakna sanningen

Alla förlossningar är olika. Vissa går fort, vissa inte. Vissa blir potentiellt livsfarliga och vissa går i det närmaste smärtfritt. Ingen kan förutspå hur just din förlossning kommer att bli. I detta inlägg har jag valt att beskriva min första förlossning exakt som det var. Ocensurerat. Har du inte fött barn kan det både bli skrämmande och kanske lättande läsning. Något jag bar med mig under båda mina graviditeter var det min barnmorska Rosa sa: Du tror att du ska dö, men det gör du inte.  Det kan låta hårt, men för mig kändes det betryggande. 

En eftermiddag i februari 2017 tog jag det gravtest som kom att bli positivt och vi fick veta att vi väntade vårt första barn. I vecka 18 gjorde vi rutinultraljud och veckan efter gjorde vi ett till för att få veta könet, något som var oklart för barnmorskan under RUL. En liten flicka sprattlade omkring i magen ❤ 

Värkarna började den 16/11. Jag var beräknad till 18/11 så detta såg jag som positivt. Det blev visserligen bara två värkar men nu var det igång. Det kändes, men det var så väldigt överkomligt. Jag tänkte att detta kommer att gå smidigt och lätt. Dagen efter satte värkarbetet igång med mer intensitet. Jag hade, under kvällen, värkar av och till men det gjorde aldrig riktigt ont. Det avtog efter en dusch och natten var hyfsat lugn men utan särskilt mycket sömn. 18/11 ökade intensiteten och smärtan och under natten åkte vi in till sjukhuset för att få en sovdos. Jag fick sova gott på den i min egen säng. 19/11 är ett diffust minne, jag var trött, värkarna började bli riktigt smärtsamma men personalen på förlossningen förklarade att jag var fortfarande i latensfas och hon ville inte riktigt komma ut ännu. Ytterligare en sovdos och hem för att få mer sömn. Morgonen den 20/11 vaknade jag av att värkarna borrade sig igenom sovdosen. Detta är en indikation på att förlossningen är på väg in i aktiv fas. Trots detta förflöt hela dagen med smärtsamma värkar. De blev aldrig tillräckligt täta (hade 3 på 10 minuter) och kontakten med förlossningspersonalen fortlöpte men de ansåg inte att det var på gång in i aktiv fas ännu. På kvällen var jag fullkomligt slut. Vi åkte till förlossningen för att få en sovdos till men då ville de inte skicka hem oss och vi blev inlagda för att få hjälp med igångsättning. 

Epidural sattes under natten till 21/11 för att underlätta smärtan. Det var en gudagåva. Jag fick fyra timmars sömn och vaknade kl.08:00 och ropade till Jessica som sov på en brits att nu var jag hungrig. Läkaren kom in omgående och vattnet togs kl.08:19 för att på så sätt få igång förlossningen. Jag tänkte att vid lunch har jag nog en bebis i famnen. Det hade jag inte.

Värkarna var stygga och vid flera tillfällen pep apparaterna runt mig då epiduralen och droppet tog slut. Eftersom avdelningen var överbelastad och en annan, mer akut förlossning, pågick samtidigt, fick vi klara oss mycket själva. Det var skrämmande ibland och väldigt påfrestande. En barnmorska tittade till oss vid 16-tiden och jag frågade om vår dotter tänkte komma ut idag. Ja, svarade hon, jag hade tänkt hälsa på henne innan jag går hem klockan 18. Då tänkte jag att innan klockan 18 får jag träffa vår bebis. Det fick jag inte.

Smärtan var högst påtaglig men värkarna blev aldrig fler än 3 på 10 minuter. Trots att de sköt utanför diagrammet hände det inget. Jag hade en hård kant på livmodertappen och den sista millimetern ville inte ge med sig. Läkaren försökte trä den över barnets huvud men det gick inte. Det gjorde vansinnigt ont. Denna kant blir aldrig hård igen, efter första förlossning, vilket brukar innebära att nästa går betydligt lättare. Omkring klockan 22:00 kom barnmorskan och undersköterskan in och började plasta in sig i skyddskläder. Först då fattade jag att det äntligen började bli allvar. Krystvärkarna gjorde inte alls lika ont som de andra. Kanske för att man får ta i och man lägger så mycket kraft och energi på att kämpa. Vid varje värk drog jag i ett handtag på vänster sida och på höger sida höll Jessica om mig och lyfte mig. Det är en urkraft att föda barn så hennes styrka ska beundras här. Jag började tänka att vår bebis aldrig skulle komma ut när barnmorskan sa att hon kunde se massor av hår. Sista krystvärken kände jag inte, jag tog i ändå och så var hon ute. Hennes lilla kropp låg över barnmorskans arm och hon tittade men hon grät inte. Vi blev oroliga men barnmorska sa att hon mådde bra och hon andades, hon var bara trött. Hon fick massage och k-vitamin i benet och då fick vi höra hennes röst. Efter vad som kändes som en evighet fick jag min varma lilla bebis på bröstet. 

Det ska tilläggas att under förloppet undersöktes jag vaginalt säkert 30 gånger. Varje gång lika smärtsam. Många undrar om man bajsar under förlossningen. Alla gör kanske inte det, men har du en förlossning som pågår mer än ett dygn så jo, det gör man. Barnmorskorna sköter det snyggt. Spricker man? Nej, det gör verkligen inte alla, men jag gjorde det. Jag fick en djup grad 2-bristning som tog 8 veckor att läka. Det var en svår tid, med mycket smärta, obehag, antibiotika och tårar men det går över. Allt man går igenom klarar man för den där lilla människan du nu får kalla ditt barn, den lilla är allt du bryr dig om och tänker på. Oavsett hur det går, så klarar du det. 

Leia Emma Madeleine Videfur 

21/11 kl.22:28

4078 g 55 cm

❤❤❤

Kärleksbrev till två barn

Samma dag som ägget, som skulle bli Leia, fäste i min livmoder åt jag ett helt paket ballerina kladdkaka. Hur vet jag att det var just den dagen? Jo, jag fick en nidationsblödning, vilken jag då trodde var mens så vi vet att det var då hon satte sig fast. Varför tryckte jag i mig ett helt paket? Jo, jag trodde ju att jag fått mens, tyckte synd om mig själv och det fanns mjölk till kakorna i kylen. Enkelt.

Omkring samma dag som ägget, som skulle bli Nilo, fäste (här fick jag ingen blödning men fick en fruktansvärd "mensvärk") åt jag en hel låda lakrits på jobbet. Började få värk samma dag men det kan ha gått någon dag eller två då värken visade sig vara växtvärk. Varför åt jag en hel låda? Ja, det kan man verkligen fråga sig då det är allmänt känt att man ska vara restriktiv mot lakrits när man är gravid och jag visste ju vad vi höll på med.
Lite knepigt.

Trots detta ger ni oss inte bara sött och salt i livet. Ni ger oss alla smaker i världen men utelämnar de dåliga. Ni är vår umami-krydda. Livet har aldrig smakat så smaskigt (som Leia skulle säga) som det gör sedan ni anlände till vår lilla familj. Leia är klok, otroligt busig, fantastisk rolig och har ett så fint hjärta och värmande skratt. Nilo är nyfiken, otroligt kramig, fantastiskt charmig och har ett smittande leende och outröttlig glädje. 

Vilka lyckträffar ni är. Jag hoppas ni ska kunna läsa detta när ni är äldre, sitter på era rum i vårt hus och kanske är lite arga på era föräldrar för att vi vägrar ge er en katt eller för att vi är helt hopplöst oförstående för er just då. Hoppas att ni ska känna vilken sjukt stor kärlek vi har för er. Oavsett vilken period i livet ni går igenom ska ni veta att det finns inget vi inte gör för er. (Förutom det där med katten då). Man brukar säga att barnbarn är livets efterrätt, men ni, våra barn, är en sjurätters lyxmiddag med extra allt. Tack för att ni kom till oss. Vi ska älska er bortom evigheten tillräckligt för flera livstider. Ni har all vår kärlek ❤

Jag är perfekt

Jag lever i en värld där många har talat om för mig hur jag ska vara, hur jag ska klä mig, och mest av allt; hur jag ska se ut. Jag lever i en värld där jag har två barn som ska brottas med samma förväntningar, förmaningar, krav och utmaningar som jag har haft genom livet. Jag lever i en värld där jag måste vara ett föredöme för mina barn, så att de ser vad som är rätt och fel med allt som kommer att krävas av dem. 

Jag har bantat, tränat, misslyckats, ätit så sunt att det blivit osunt, gått på dieter och försökt bli perfekt. Det var allt helt bortkastat för jag var ju redan perfekt. Jag är ju redan det. Jag har celluliter, jag har ett högre BMI än vad som rekommenderas och jag kommer förmodligen aldrig att helt bli av med den hängande huden på magen efter mina graviditeter. Och varför skulle jag vilja det? Det är ju det som gör mig perfekt. Jag är perfekt. Precis som du, som läser, precis som du, älskade son och precis som du, älskade dotter. Alla är perfekta med allt vad de bär med sig och ingen kan tala om för någon hur en människa ska se ut. Du ska bara må bra, älska din kropp och aldrig låta någon få dig att tro att du är något annat än just perfekt.

Jag lever i en värld där, oavsett vad jag säger, så kommer mina barn någon eller några gånger i livet betvivla det jag skriver nu. Jag lever i en värld där de kommer att vilja förändra sig själva för att passa in i någon mall som någon har hittat på. Jag lever i en värld där jag lider i förväg för att det ska drabba mina barn. 

Så här är jag nu. Jag visar den kropp jag lever i för att mina barn ska se att jag är stolt över den. För att de ska förstå att det som är vackert ligger i betraktarens ögon. Såhär ser en perfekt människa ut. Jag är stolt över den kropp som har  skapat mina vackra barn. Jag är stolt över alla fina drag som finns hos mig. Jag kommer aldrig mer att klaga över hur jag ser ut, för varför klaga över något som är så perfekt. Precis som du.

Klaga

Idag har jag klagat. Leia är busig som få och Nilo är i någon orolig fas där han behöver sitta fastklistrad på mig. Jessica fick lyssna på klagolåten när hon landade hemma efter arbete och julbord. Undertecknad har dessutom inte sovit på två nätter eftersom Nilo sprattlar oroligt som en elvisp och det är svårt att sova när man har en torktumlare i sängen även om den inte är särskilt stor. Du kommer också att klaga. Ibland så mycket att du skäms lite. För det känns som att det låter som att man "ångrar" att man skaffade barn. Det gör man såklart inte, men känslan får man på köpet. Det var ju det där med det ständigt dåliga samvetet. 

Men så händer det något som bara vänder på hela känslan som om den aldrig funnits där. Man får till exempel  en puss från tvååringen, hon som ger ut pussar ungefär en gång i månaden. Vips så var all frustration borta. Eller så kommer det när man ligger i sängen med sin lilla oroliga 6månadersbebis. Man vet att man inte kommer att få sova i natt heller för han sprattlar och far runt. Men så sträcker han sin lilla hand mot mamman och trycker den mot armen. Mamman får vända sig mot honom, smeka det silkeslena håret, pussa kinden och viska "Mamma är här". Den lilla kroppen slappnar omedelbart av och andetagen blir lugna igen. Tryggheten man kan ge ett litet barn. Det är det allra största, näst efter kärleken. 

Hej mamma, du är normal, du är ok.

Ja, barn nummer 1 har anlänt och vad händer då? Allt ska vara rosenrött, man ska sova när barnet sover och återhämtningen går på ett kick. Tillåt mig småle. IRL är du så jävla sönderstressad av att hormonerna får dig att tro att ditt barn kommer att dö bara du rör dig. Du sitter i soffan med ditt lilla kärleksknyte och gråter till och från hela tiden. På nätterna har barnet kolik och du ser ut ungefär som om du var upphovet till ordet nervsammanbrott. Du tragglar med att försöka amma den lilla och misslyckas det känner du dig mer värdelös än någon kan förklara. Har du inte duschat på en vecka, du känner dig som en urlakad mjölkko och spänningshuvudvärken är ett normalstadie; Du är normal. Det är normalt. Det är ok att känna som du känner. Men låt det inte äta upp dig. Bestäm att det ska bli bättre om ett tag. Rutinerna kommer när de kommer, du kommer att fixa det. Du kommer att se tillbaka på första tiden och kunna se kärleken, storheten och lyckan även om det inte känns så nu. Det är normalt. Hej nyblivna mamma, du är grym.

Vad händer när barn nummer 2 kommer? Ja, var du inte rädd innan, så blev du det nu. I synnerhet om du har barnen tätt och din förstfödda fortfarande är en bebis när uppföljaren presenterar sig. Hur fan ska du räcka till? Hej, det gör du inte. Du är ensam (för att en, nästan alltid, måste jobba) och du kan inte bära ett spädbarn och din artonmånaders samtidigt. Det är nu livet med ständigt dåligt samvete inleds. Det är normalt. Det är ok att känna så, det är verkligheten. Varken barn nummer 1 eller 2 kommer att hålla det emot dig när de växer upp. Älska barnen, låt de veta att du gör allt du kan för dem, trots att de ibland måste vänta för att syskonet behöver dig lite mer just då. Prata med barnen. Även om de gråter och du har så ont i ditt mammahjärta för att du är låst med det andra barnet, säg att du snart ska vara där för dem. Snart ska du lyfta även det barnet och krama, pussa och trösta. Det är ok. Dina barn kommer inte minnas att de fick vänta, de minns att du alltid var där, att de blev älskade, att de fanns och alltid finns, i hela ditt hjärta.

Just i skrivande stund är det exakt 2 år sedan som min första förlossning var i yttersta slutfasen. Idag fyller hon två år, om sådär 27 minuter. Den kärleken. Den allra största ❤

Leia, 2 år 🥰

Att få sitt andra barn

Jag har hört många säga att ingen graviditet är den andra lik. Visst, men hur olika kan de egentligen vara? Jag upplevde graviditeten med Leia som fantastisk. Jag hade bara ont precis i slutet när jag var som tyngst och jag mådde bara illa om jag inte såg till att äta ofta. Förlossningen var något i hästväg, fem dygn och en djup grad 2-bristning. Lång tid att läka och en ganska jobbig period av "babyblues" där jag hade otroligt verkliga tankar om hur någon ville skada mitt barn. Jag stannade hemma de första månaderna för att inte riskera att tankarna blev verklighet. 

Vi hade nog både nästan bestämt oss i förväg att det inte skulle fungera att försöka få ett barn till. Ändå försökte vi. Efter sjätte försöket hade jag precis börjat jobba efter mammaledigheten med Leia och jag fick nästan omedelbart en riktigt trög mensvärk. Sprang på toa på jobbet om och om igen för jag var säker på att mensen hade börjat. Det hade den inte. 

Jag hade tagit en kur pergotime och biverkningarna av dessa kan vara både starka menssmärtor och utebliven mens. Graviditetstestet på dagen för förväntad mens var solklart negativt och jag började ångra att jag tagit kuren. Tänkte att den kommer att störa min cykel fullkomligt. Donatorn skulle åka utomlands och ju längre tiden gick, desto mer stressad blev jag över att vi kanske skulle få ägglossning när han var borta. Jessica bad mig ta ett till test bara för att utesluta att det skulle vara positivt. Det var knappt strålen hann träffa stickan innan det lyste två streck i displayen. Jag skrattade och grät på samma gång och Jessica såg ut som en fågelholk. En väldigt glad fågelholk.

Jag fick en nidationsblödning när jag blev gravid första gången, inte andra. Jag hade ingen växtvärk första, men kraftig i andra hela första två månaderna. Jag hade ingen värk eller foglossning i första, men tonvis i andra. Jag upplevde min första graviditet som en paradisresa och andra som en evig plåga. Jag blödde nästan varje dag med första, endast en liten blödning med andra. Jag hade en lång, utdragen latensfas och förlossning med Leia men en härlig och lycklig förlossning med lillgrodan. Så olika kan de uppenbarligen vara.

Moderkakan låg i bakvägg andra graviditeten vilket gjorde att jag tydligt kände rörelser, och som det rörde sig. Det var maraton i magen varje dag från vecka 20. Vi gjorde ett NIPT-test på Callanderska i Göteborg för att säkerställa att barnet var friskt. I vecka 14, den 21/12 fick vi svaret att barnet var fullt frisk och att det var en pojke denna gången. Efter att ha gått fem dagar över tiden för beräknad förlossning kom han. Under den annars strålande sommaren bestämde han sig för att anlända på kvällen efter en mulen dag den 1/7 2019. Han skrek direkt när han kom ut och jag fick honom omedelbart på bröstet. Vår varma, vackra lilla gosse. Allt var så omvälvande och oroligt när Leia föddes. Denna gången var vi så mycket mer med i matchen och vakna på ett annat sätt. Lyckokänslan av att känna hans "lilla" (barnmorskan kallade honom tjockis) kropp mot min. Han var nöjd nog att bajsa ordentligt på sin mamma också. Att se honom ligga på Jessicas bröst var också det en ny, fantastisk upplevelse. När han var 17 minuter gammal ammade jag honom med lyckosamt resultat för första gången. Så olika barn och ändå så lika. Tänk att vi, som inte trodde att vi skulle få ETT barn, nu sitter här med två alldeles perfekta små varelser. Som vi älskar er ❤

Nilo William Alexander 190701, kl.19:37, 53 cm, 4120 gram.

Att få barn

Jag vet inte om detta inlägg riktar sig mer mot de som fått barn eller de som inte fått. Innan jag fick barn kunde jag självklart förstå att det var en stor grej att få barn, men inte helt relatera till känslan förstås. Det går faktiskt inte att beskriva med ord men jag kan försöka. Oavsett om någon annan säger att det är det största som kan hända i livet så är det ingen som känner precis som du. Din upplevelse är den största och vackraste i livet. Bara du älskar dina barn mer än någon annan. Bara du har känt precis som du känner. 

Jag börjar med att försöka beskriva vår resa mot första barnet. Under tiden vi försökte få barn blev det en hel del besvikelser eftersom det inte tog sig förrän efter sjunde inseminationen. Det innebär minst ett negativt graviditetstest per gång. Ladda om, försöka vara positiv, inte känna att tiden rinner ifrån oss. Göra allt för att hålla en hälsosam vikt och livsstil. Väck med alkohol, nikotin, kaffe och läkemedel med antiinflammatoriska egenskaper. Jag ska villigt erkänna att jag misstänkte att jag inte skulle kunna få barn. Efter sjunde försöket fick jag mens fyra dagar för tidigt. Besvikelsen var total förstås. Så upphörde det redan efter första dagen. Jag började fundera på om det möjligen var en nidationsblödning (en blödning som kan uppstå när ägget fäster). Jag ville inte ta något graviditetstest, jag ville inte att det skulle vara negativt igen när så mycket tydde på att det kunde vara positivt. Jag väntade förbi förväntad första mensdag. Jessica måste ha känt en fruktansvärd ovisshet och frustration över att inte få veta men hon sa aldrig något om det och hon litade på att jag gjorde det jag kände var rätt.

Fem dagar efter att min mens borde ha börjat flexade jag ut från jobbet och gjorde ett graviditetstest innan Jessica ens kommit hem. Jag lämnade testet på handfatet och satte mig i soffan och räknade sekunder på mobilen. Jag hämtade testet efter tre minuter utan att titta på det. Satte mig i soffan igen och glodde på de två strecken i displayen. Sedan grät jag. När Jessica kom hem mötte jag henne i hallen och gav henne testet. Vi kramades, skrattade och grät, jag minns inte hur länge. Sedan följde ångestperioden. Man ska passera 12 veckor innan graviditeten räknas som snäppet "säkrare". Har man passerat 35 år blir man erbjuden ett KUB-test i vecka 14 och det såg bra ut. I vecka 19 gjordes rutinultraljudet och vi fick veta att vi kanske, gissningsvis skulle få en flicka. Eftersom vi verkligen ville veta gjorde vi ett ultraljud till, i Stenungsund, som vi bekostade själva. Där kunde det bekräftas att det var en liten flicka som låg och sprattlade i magen. Moderkakan låg i framvägg, vilket kan dämpa känslan av rörelserna. Sedan började jag blöda. Varje dag. Detta pågick från vecka 19 till vecka 28. Ständig ångest, 9 ultraljud och undersökningar men hon mådde bra, vår lilla räka.

Den 17/11 började värkarna. Vi tänkte att vi kanske skulle få henne när hon var beräknad (18/11). Det fick vi inte. Den 18/11 var jag helt slut men befann mig fortfarande i latensfas. Fick lyckligtvis en sovdos på sjukhuset och blev hemskickad, detsamma följande dag. Den 20/11 ville de inte ge mig dosen och skicka hem mig så då blev vi inskrivna till slut. Hur tiden fortlöper har jag svårt att komma ihåg men jag minns tydligt att vattnet tas klockan åtta på morgonen i ett försök att få förlossningen att gå in i aktiv fas. Då trodde jag att vi skulle ha vår bebis vid lunch. Det hade vi inte. Kl.22:28 kom hon så äntligen ut. Hon var trött och medtagen och ville inte skrika. Vi var oroliga men barnmorskan sa att hon mådde bra. De gav henne K-vitamin i benet och då fick vi höra hennes röst. Det mest fantastiska ljud fyllde rummet. Efter fem långa minuter fick jag henne. I en ful lite nätmössa lades den varma lilla guldklimpen på mitt bröst. En varm handduk lades på henne och där och då förstod jag vad min vän och kollega tidigare försökt förklara; "Kärleken bara finns där".  

Leia Emma Madeleine 171121 ❤

Hur våra barn blev till

Jag har tidigare bloggat men det var innan barnen och högst oseriöst. Jag tänkte nu börja blogga igen fast nu lägga fokus på barnen och det som kommer på köpet med föräldraskap. Så ni som fått för mycket barnprat, ni kan sluta läsa nu. 😘

Det är nog ganska naturligt att när man, som samkönat par, får barn så undrar de flesta hur man har gjort. Jag skulle tro att de allra flesta får hjälp med assisterad befruktning, antingen via landstinget eller utomlands, oftast i Danmark. Via landstinget är det kostnadsfritt men väntetid, olika i olika kommuner, men omkring 2-3 år. I Danmark kan man få hjälp direkt, utan väntetid, men då bekostar man hela kalaset själv. 

När jag och Jessica träffades 2016, hade vi nog båda, motvilligt, accepterat att vi aldrig skulle få barn. Detta såklart på grund av ålder. Vi fick utesluta landstinget på grund av väntetiden, eftersom de inte inseminerar kvinnor över 40 och vi skulle inte hinna få hjälp innan det. Vi uteslöt även Danmark på grund av kostnaden och ovetskapen om hur många behandlingar som skulle behövas. Det som återstod var att hitta en donator och helt enkelt göra inseminationen hemma. Hoppet om ett barn tändes igen hos oss båda. 

Vi började med att fråga några bekanta men det kändes inte helt rätt, varken för de tillfrågade eller för oss. Vi sökte på nätet och hittade forumet donordating och skapade en sida där. Vi hade dialog med några få där tills vi bestämde oss för en kille som vi upplevde som seriös. Han hade själv två egna barn, hade donerat till andra och hade en övre gräns för hur många han ville donera till (3 familjer, 6 barn med geografisk spridning). 

Man kan säga att man har varit i något obekväma situationer flera gånger i livet, men... när en främmande man ska komma till ens hem och dra i trumpeten på toa och sedan passa satsen till frun som sedan passar vidare till mig som ligger i sängen för att insemineras. Well. Det tog priset. Det tog sig inte heller första gången så vi skulle bli tvungna att göra det igen. Den sista gången var det nästan rutin och kändes rätt naturligt. Vår donator sa redan då att om vi ville ha syskon skulle han absolut ställa upp. Det var inget vi ville då, vi trodde inte ens att vi skulle få ETT barn. På sjunde försöket tog det sig så till slut. Den 21/11 2017 föddes vår exceptionellt perfekta lilla dotter. Leia Emma Madeleine ❤ 

Efter detta var vi, tillsammans med donatorn, på familjerätten och gjorde en utredning om adoption. På Leias sjumånadersdag gick det igenom och således fick hon två juridiska vårdnadshavare. 

När hon var 4 månader tog vi beslutet att acceptera donatorns erbjudande och försöka få ett syskon till Leia. Det kan tyckas girigt, men vi har ett begränsat nätverk och vi ville åtminstone försöka. Vi hade inga större förhoppningar om att det skulle funka, jag hade trots allt passerat 40 och precis fött barn. På grund av ålder var vi benägna att dra igång så fort som möjligt, annars hade vi nog väntat något år i alla fall. När Leia var 6 månader gjorde vi första försöket. Jag var näst intill säker på att det inte skulle gå. Innan sjätte försöket tog jag en kur pergotime, ett läkemedel som ska hjälpa fler ägg att mogna under ägglossningen. Jag fick så kraftig mensvärk och då kände jag att det kanske vore bäst att avbryta och nöja oss med det barn vi fick. Det visade sig att det inte var mensvärk. Det var växtvärk. Den 1/7 2019 föddes Leias lillebror, vårt andra heminseminationsmirakel. Nilo William Alexander ❤ 

Han är nu snart 4 månader och hans adoption förväntas gå igenom innan jul.