Till en vän

Idag vilar bloggen från barnprat tillfälligt. Idag behöver jag skriva ett brev till en vän.

Hej Alexander.
Jag ville skriva till dig, för det var länge sedan vi sågs och jag har tänkt på dig mycket den senaste tiden. Jag vet egentligen inte varför det känns så viktigt just nu, i år det är ändå 25 år sedan du gick bort, men de senaste dagarna har det känts som att det var igår.

Kanske är det för att jag blev påmind av den där utmaningen på Facebook, där man ska posta gamla bilder av sig själv och ditt namn nämndes. Kanske är det för att min son bär ditt namn. Jag kallar honom ibland för alla hans namn och att höra det högt får mig att minnas.

Jag har skrivit med din lillasyster, hon som aldrig fick träffa dig. Det var fint att få meddela henne saker som du berättat för mig. Hon skulle hälsa din styvmamma. Jag fick veta att er pappa är hos dig nu. Det var sorgligt att höra men jag är glad att du inte är ensam.

Jag vill inte tänka på den där septemberdagen (augusti?) 1995. Jag vill inte föreställa mig trycket över ditt bröst när tåget mötte din kropp. Jag vill inte tänka på ditt huvud mot stenen när det träffade marken. Jag vill inte höra ditt hjärta som slutade slå i ambulansen. Men det gör jag, och jag gråter. Jag tror att du vet det. Men sedan kommer det andra. Det fina. Hur du åt kattmat i en video för en uppgift till skolan. Alla tyckte du var skitrolig. Hur du kom iklädd endast shorts och en sverigeflagga som mantel på nationaldagen. Det fick många att le. Hur du ville bli älskad. Det var du, du visste bara inte hur mycket.

Jag vill tacka för att du fanns i mitt liv. Vilket avtryck du satte i mitt hjärta. Jag värdesätter fortfarande vår vänskap, hoppas du vet det. Nu tror jag att jag har fått säga det jag önskade. Hoppas du och Uffe festar till det ordentligt tillsammans. Hoppas vi ses igen om väldigt, väldigt lång tid. Flyg fritt dyra prins. Jag saknar dig.