Hur våra barn blev till

Jag har tidigare bloggat men det var innan barnen och högst oseriöst. Jag tänkte nu börja blogga igen fast nu lägga fokus på barnen och det som kommer på köpet med föräldraskap. Så ni som fått för mycket barnprat, ni kan sluta läsa nu. 😘

Det är nog ganska naturligt att när man, som samkönat par, får barn så undrar de flesta hur man har gjort. Jag skulle tro att de allra flesta får hjälp med assisterad befruktning, antingen via landstinget eller utomlands, oftast i Danmark. Via landstinget är det kostnadsfritt men väntetid, olika i olika kommuner, men omkring 2-3 år. I Danmark kan man få hjälp direkt, utan väntetid, men då bekostar man hela kalaset själv. 

När jag och Jessica träffades 2016, hade vi nog båda, motvilligt, accepterat att vi aldrig skulle få barn. Detta såklart på grund av ålder. Vi fick utesluta landstinget på grund av väntetiden, eftersom de inte inseminerar kvinnor över 40 och vi skulle inte hinna få hjälp innan det. Vi uteslöt även Danmark på grund av kostnaden och ovetskapen om hur många behandlingar som skulle behövas. Det som återstod var att hitta en donator och helt enkelt göra inseminationen hemma. Hoppet om ett barn tändes igen hos oss båda. 

Vi började med att fråga några bekanta men det kändes inte helt rätt, varken för de tillfrågade eller för oss. Vi sökte på nätet och hittade forumet donordating och skapade en sida där. Vi hade dialog med några få där tills vi bestämde oss för en kille som vi upplevde som seriös. Han hade själv två egna barn, hade donerat till andra och hade en övre gräns för hur många han ville donera till (3 familjer, 6 barn med geografisk spridning). 

Man kan säga att man har varit i något obekväma situationer flera gånger i livet, men... när en främmande man ska komma till ens hem och dra i trumpeten på toa och sedan passa satsen till frun som sedan passar vidare till mig som ligger i sängen för att insemineras. Well. Det tog priset. Det tog sig inte heller första gången så vi skulle bli tvungna att göra det igen. Den sista gången var det nästan rutin och kändes rätt naturligt. Vår donator sa redan då att om vi ville ha syskon skulle han absolut ställa upp. Det var inget vi ville då, vi trodde inte ens att vi skulle få ETT barn. På sjunde försöket tog det sig så till slut. Den 21/11 2017 föddes vår exceptionellt perfekta lilla dotter. Leia Emma Madeleine ❤ 

Efter detta var vi, tillsammans med donatorn, på familjerätten och gjorde en utredning om adoption. På Leias sjumånadersdag gick det igenom och således fick hon två juridiska vårdnadshavare. 

När hon var 4 månader tog vi beslutet att acceptera donatorns erbjudande och försöka få ett syskon till Leia. Det kan tyckas girigt, men vi har ett begränsat nätverk och vi ville åtminstone försöka. Vi hade inga större förhoppningar om att det skulle funka, jag hade trots allt passerat 40 och precis fött barn. På grund av ålder var vi benägna att dra igång så fort som möjligt, annars hade vi nog väntat något år i alla fall. När Leia var 6 månader gjorde vi första försöket. Jag var näst intill säker på att det inte skulle gå. Innan sjätte försöket tog jag en kur pergotime, ett läkemedel som ska hjälpa fler ägg att mogna under ägglossningen. Jag fick så kraftig mensvärk och då kände jag att det kanske vore bäst att avbryta och nöja oss med det barn vi fick. Det visade sig att det inte var mensvärk. Det var växtvärk. Den 1/7 2019 föddes Leias lillebror, vårt andra heminseminationsmirakel. Nilo William Alexander ❤ 

Han är nu snart 4 månader och hans adoption förväntas gå igenom innan jul.