Jag har hört många säga att ingen graviditet är den andra lik. Visst, men hur olika kan de egentligen vara? Jag upplevde graviditeten med Leia som fantastisk. Jag hade bara ont precis i slutet när jag var som tyngst och jag mådde bara illa om jag inte såg till att äta ofta. Förlossningen var något i hästväg, fem dygn och en djup grad 2-bristning. Lång tid att läka och en ganska jobbig period av "babyblues" där jag hade otroligt verkliga tankar om hur någon ville skada mitt barn. Jag stannade hemma de första månaderna för att inte riskera att tankarna blev verklighet.
Vi hade nog både nästan bestämt oss i förväg att det inte skulle fungera att försöka få ett barn till. Ändå försökte vi. Efter sjätte försöket hade jag precis börjat jobba efter mammaledigheten med Leia och jag fick nästan omedelbart en riktigt trög mensvärk. Sprang på toa på jobbet om och om igen för jag var säker på att mensen hade börjat. Det hade den inte.
Jag hade tagit en kur pergotime och biverkningarna av dessa kan vara både starka menssmärtor och utebliven mens. Graviditetstestet på dagen för förväntad mens var solklart negativt och jag började ångra att jag tagit kuren. Tänkte att den kommer att störa min cykel fullkomligt. Donatorn skulle åka utomlands och ju längre tiden gick, desto mer stressad blev jag över att vi kanske skulle få ägglossning när han var borta. Jessica bad mig ta ett till test bara för att utesluta att det skulle vara positivt. Det var knappt strålen hann träffa stickan innan det lyste två streck i displayen. Jag skrattade och grät på samma gång och Jessica såg ut som en fågelholk. En väldigt glad fågelholk.
Jag fick en nidationsblödning när jag blev gravid första gången, inte andra. Jag hade ingen växtvärk första, men kraftig i andra hela första två månaderna. Jag hade ingen värk eller foglossning i första, men tonvis i andra. Jag upplevde min första graviditet som en paradisresa och andra som en evig plåga. Jag blödde nästan varje dag med första, endast en liten blödning med andra. Jag hade en lång, utdragen latensfas och förlossning med Leia men en härlig och lycklig förlossning med lillgrodan. Så olika kan de uppenbarligen vara.
Moderkakan låg i bakvägg andra graviditeten vilket gjorde att jag tydligt kände rörelser, och som det rörde sig. Det var maraton i magen varje dag från vecka 20. Vi gjorde ett NIPT-test på Callanderska i Göteborg för att säkerställa att barnet var friskt. I vecka 14, den 21/12 fick vi svaret att barnet var fullt frisk och att det var en pojke denna gången. Efter att ha gått fem dagar över tiden för beräknad förlossning kom han. Under den annars strålande sommaren bestämde han sig för att anlända på kvällen efter en mulen dag den 1/7 2019. Han skrek direkt när han kom ut och jag fick honom omedelbart på bröstet. Vår varma, vackra lilla gosse. Allt var så omvälvande och oroligt när Leia föddes. Denna gången var vi så mycket mer med i matchen och vakna på ett annat sätt. Lyckokänslan av att känna hans "lilla" (barnmorskan kallade honom tjockis) kropp mot min. Han var nöjd nog att bajsa ordentligt på sin mamma också. Att se honom ligga på Jessicas bröst var också det en ny, fantastisk upplevelse. När han var 17 minuter gammal ammade jag honom med lyckosamt resultat för första gången. Så olika barn och ändå så lika. Tänk att vi, som inte trodde att vi skulle få ETT barn, nu sitter här med två alldeles perfekta små varelser. Som vi älskar er ❤
Nilo William Alexander 190701, kl.19:37, 53 cm, 4120 gram.
Jag vet inte om detta inlägg riktar sig mer mot de som fått barn eller de som inte fått. Innan jag fick barn kunde jag självklart förstå att det var en stor grej att få barn, men inte helt relatera till känslan förstås. Det går faktiskt inte att beskriva med ord men jag kan försöka. Oavsett om någon annan säger att det är det största som kan hända i livet så är det ingen som känner precis som du. Din upplevelse är den största och vackraste i livet. Bara du älskar dina barn mer än någon annan. Bara du har känt precis som du känner.
Jag börjar med att försöka beskriva vår resa mot första barnet. Under tiden vi försökte få barn blev det en hel del besvikelser eftersom det inte tog sig förrän efter sjunde inseminationen. Det innebär minst ett negativt graviditetstest per gång. Ladda om, försöka vara positiv, inte känna att tiden rinner ifrån oss. Göra allt för att hålla en hälsosam vikt och livsstil. Väck med alkohol, nikotin, kaffe och läkemedel med antiinflammatoriska egenskaper. Jag ska villigt erkänna att jag misstänkte att jag inte skulle kunna få barn. Efter sjunde försöket fick jag mens fyra dagar för tidigt. Besvikelsen var total förstås. Så upphörde det redan efter första dagen. Jag började fundera på om det möjligen var en nidationsblödning (en blödning som kan uppstå när ägget fäster). Jag ville inte ta något graviditetstest, jag ville inte att det skulle vara negativt igen när så mycket tydde på att det kunde vara positivt. Jag väntade förbi förväntad första mensdag. Jessica måste ha känt en fruktansvärd ovisshet och frustration över att inte få veta men hon sa aldrig något om det och hon litade på att jag gjorde det jag kände var rätt.
Fem dagar efter att min mens borde ha börjat flexade jag ut från jobbet och gjorde ett graviditetstest innan Jessica ens kommit hem. Jag lämnade testet på handfatet och satte mig i soffan och räknade sekunder på mobilen. Jag hämtade testet efter tre minuter utan att titta på det. Satte mig i soffan igen och glodde på de två strecken i displayen. Sedan grät jag. När Jessica kom hem mötte jag henne i hallen och gav henne testet. Vi kramades, skrattade och grät, jag minns inte hur länge. Sedan följde ångestperioden. Man ska passera 12 veckor innan graviditeten räknas som snäppet "säkrare". Har man passerat 35 år blir man erbjuden ett KUB-test i vecka 14 och det såg bra ut. I vecka 19 gjordes rutinultraljudet och vi fick veta att vi kanske, gissningsvis skulle få en flicka. Eftersom vi verkligen ville veta gjorde vi ett ultraljud till, i Stenungsund, som vi bekostade själva. Där kunde det bekräftas att det var en liten flicka som låg och sprattlade i magen. Moderkakan låg i framvägg, vilket kan dämpa känslan av rörelserna. Sedan började jag blöda. Varje dag. Detta pågick från vecka 19 till vecka 28. Ständig ångest, 9 ultraljud och undersökningar men hon mådde bra, vår lilla räka.
Den 17/11 började värkarna. Vi tänkte att vi kanske skulle få henne när hon var beräknad (18/11). Det fick vi inte. Den 18/11 var jag helt slut men befann mig fortfarande i latensfas. Fick lyckligtvis en sovdos på sjukhuset och blev hemskickad, detsamma följande dag. Den 20/11 ville de inte ge mig dosen och skicka hem mig så då blev vi inskrivna till slut. Hur tiden fortlöper har jag svårt att komma ihåg men jag minns tydligt att vattnet tas klockan åtta på morgonen i ett försök att få förlossningen att gå in i aktiv fas. Då trodde jag att vi skulle ha vår bebis vid lunch. Det hade vi inte. Kl.22:28 kom hon så äntligen ut. Hon var trött och medtagen och ville inte skrika. Vi var oroliga men barnmorskan sa att hon mådde bra. De gav henne K-vitamin i benet och då fick vi höra hennes röst. Det mest fantastiska ljud fyllde rummet. Efter fem långa minuter fick jag henne. I en ful lite nätmössa lades den varma lilla guldklimpen på mitt bröst. En varm handduk lades på henne och där och då förstod jag vad min vän och kollega tidigare försökt förklara; "Kärleken bara finns där".
Leia Emma Madeleine 171121 ❤
Jag har tidigare bloggat men det var innan barnen och högst oseriöst. Jag tänkte nu börja blogga igen fast nu lägga fokus på barnen och det som kommer på köpet med föräldraskap. Så ni som fått för mycket barnprat, ni kan sluta läsa nu. 😘
Det är nog ganska naturligt att när man, som samkönat par, får barn så undrar de flesta hur man har gjort. Jag skulle tro att de allra flesta får hjälp med assisterad befruktning, antingen via landstinget eller utomlands, oftast i Danmark. Via landstinget är det kostnadsfritt men väntetid, olika i olika kommuner, men omkring 2-3 år. I Danmark kan man få hjälp direkt, utan väntetid, men då bekostar man hela kalaset själv.
När jag och Jessica träffades 2016, hade vi nog båda, motvilligt, accepterat att vi aldrig skulle få barn. Detta såklart på grund av ålder. Vi fick utesluta landstinget på grund av väntetiden, eftersom de inte inseminerar kvinnor över 40 och vi skulle inte hinna få hjälp innan det. Vi uteslöt även Danmark på grund av kostnaden och ovetskapen om hur många behandlingar som skulle behövas. Det som återstod var att hitta en donator och helt enkelt göra inseminationen hemma. Hoppet om ett barn tändes igen hos oss båda.
Vi började med att fråga några bekanta men det kändes inte helt rätt, varken för de tillfrågade eller för oss. Vi sökte på nätet och hittade forumet donordating och skapade en sida där. Vi hade dialog med några få där tills vi bestämde oss för en kille som vi upplevde som seriös. Han hade själv två egna barn, hade donerat till andra och hade en övre gräns för hur många han ville donera till (3 familjer, 6 barn med geografisk spridning).
Man kan säga att man har varit i något obekväma situationer flera gånger i livet, men... när en främmande man ska komma till ens hem och dra i trumpeten på toa och sedan passa satsen till frun som sedan passar vidare till mig som ligger i sängen för att insemineras. Well. Det tog priset. Det tog sig inte heller första gången så vi skulle bli tvungna att göra det igen. Den sista gången var det nästan rutin och kändes rätt naturligt. Vår donator sa redan då att om vi ville ha syskon skulle han absolut ställa upp. Det var inget vi ville då, vi trodde inte ens att vi skulle få ETT barn. På sjunde försöket tog det sig så till slut. Den 21/11 2017 föddes vår exceptionellt perfekta lilla dotter. Leia Emma Madeleine ❤
Efter detta var vi, tillsammans med donatorn, på familjerätten och gjorde en utredning om adoption. På Leias sjumånadersdag gick det igenom och således fick hon två juridiska vårdnadshavare.
När hon var 4 månader tog vi beslutet att acceptera donatorns erbjudande och försöka få ett syskon till Leia. Det kan tyckas girigt, men vi har ett begränsat nätverk och vi ville åtminstone försöka. Vi hade inga större förhoppningar om att det skulle funka, jag hade trots allt passerat 40 och precis fött barn. På grund av ålder var vi benägna att dra igång så fort som möjligt, annars hade vi nog väntat något år i alla fall. När Leia var 6 månader gjorde vi första försöket. Jag var näst intill säker på att det inte skulle gå. Innan sjätte försöket tog jag en kur pergotime, ett läkemedel som ska hjälpa fler ägg att mogna under ägglossningen. Jag fick så kraftig mensvärk och då kände jag att det kanske vore bäst att avbryta och nöja oss med det barn vi fick. Det visade sig att det inte var mensvärk. Det var växtvärk. Den 1/7 2019 föddes Leias lillebror, vårt andra heminseminationsmirakel. Nilo William Alexander ❤
Han är nu snart 4 månader och hans adoption förväntas gå igenom innan jul.
Vi kan prata lite om amning först, tycker jag. Jag har haft båda sorter, en där det inte funkade alls och en där det inte funnits minsta bekymmer. Jag har såklart hört historier om bvc och förlossningspersonal som igen och igen har tjatat om värdet i att amma och per automatik lägger skuld på den som inte lyckas/kan/vill amma. Jag har inte haft den upplevelsen. Jag blev tillfrågad under båda mina graviditeter om jag ville amma, vilket jag önskade.
När vår dotter föddes 2017, efter fem dygn med värkar, var allting nytt, omvälvande och svårt. Ingen sa att det vore bra om jag ammade henne inom hennes första levnadstimma, så det gjorde jag inte. Vi var fullkomligt slutkörda båda två efter förlossningen. Min upplevelse var att hon inte riktigt ville ta tag i bröstet och efter de första dygnen började jag använda amningsnapp. Det funkade sådär men vilket jäkla meck. Efter tre veckor gav jag upp och började pumpa, var tredje timma. Så fortsatte det i fyra månader, dygnet runt. Inte för att någon övertalat mig om att jag borde, utan för att det är allmänt känt att det är det bästa för barnet. När man pumpar töms inte brösten ordentligt så; hej mjölkstockning gånger flera. Jag fick sedan penicillin och blev då ombedd att fortsätta ge henne bröstmjölk för det påverkar inte barnet. Well. Det gjorde det. Jag tackar sjukvården för att hon hade ett helvete med sin mage hela hennes första halvår i livet. På bvc fick vi också information om att det tar lång tid för en bebis att återhämta sig efter att mamma fått penicillin och rådet var att avstå amning under kuren och istället ge ersättning. Två läkare hävdade att så var det inte och amningen kan absolut fortgå. Jag skulle inte råda någon att amma under penicillinkur. Det finns utmärkt ersättning för barn.
Sedan ska man ge barnet mat. Börja med smakportioner och öka. Minska på ersättning/ välling. Vår dotter ville inte äta. Då ska man vara hård och ändå inte ge välling. Barn svälter sig inte, de äter till slut. Ok. Men vi som föräldrar kanske inte riktigt har lust att höra henne skrika av hunger och fortsätta erbjuda mat trots att hon gråter och protesterar. Nej, vi gav henne välling. Vi fortsatte att erbjuda henne mat men ville hon inte så trugade vi inte överdrivet. Hon fick sin första tand när hon var 13 månader. Det är inte så att det hjälper processen. På bvc hette det att det var högst ovanligt att barn på 18 månader fick 75% av dagsintaget i form av välling. Nu är hon snart 2 år och hon får fortfarande välling morgon, kväll och en liten slatt innan hon sover middag. Välling är i mitt tycke helt suveränt. Det innehåller allt hon behöver. När hon är redo kommer hon själv att avstå vällingen och välja maten istället. Vi litar på henne och bryr oss inte om vad som är kutym.
När vår son föddes i juli 2019 så ammade jag honom första gången när han var 17 minuter gammal. Han tog bröstet och har inte släppt det ännu. 😂
Vi tar gärna emot råd såklart men det är ändå vi, som känner våra barn, som bedömer vad som är bäst för dem. Det tycker jag att alla ska göra så länge ingen tar skada. Amen.
