Barndom i skugga

Jag har inte skrivit på ett tag. Det blir ganska långa perioder av upptagenhet med två små guldklimpar som stadigt växer och frodas. Jag var inte ens säker på om jag skulle skriva detta för några vill säkert hävda att det finns människor som har rätt att försvara sig och så vidare. Det kommer jag att ignorera i följande text. Texten är verklig, sann och helt korrekt beskriven utifrån mina upplevelser och jag minns det som igår. Tydligt. Det handlar om min uppväxt. 

Jag föddes 1978 av ett barn. Ja, det vill jag mena att min mamma var då hon fyllt 16 år när jag kom till världen. Jag är uppväxt med endast henne då den som jag kallar "donatorn" inte var närvarande efter mitt första levnadsår. Detta år minns jag ingenting av, men jag har fått det berättat för mig. Det innehöll våld och övergrepp riktade mot min mamma. Det kan ju göra vem som helst lite påverkad på ena eller andra sättet såklart. 

För två år sedan valde jag att kontakta min mamma eftersom jag hade fått barn. Då hade det gått tio år sedan vi senast hade kontakt. Det var jag som då valde att inte ha med henne att göra på grund av många orsaker, men mest av allt för att hon försökte ge mig dåligt samvete över att jag hade kontakt med mina systrar (donatorns sida). Det ansåg jag inte att hon hade rätt att bestämma. Hon var en bra mormor åt min dotter och sedermera min son. Det var svårt för mig att låta henne komma tillbaka in i mitt liv, för helt ärligt så finns det för mycket i min barndom som jag fortfarande är arg för och som gnagt mig varje gång vi setts sedan Leia föddes.

Så kom då dagen som jag förväntade mig skulle komma. Då hon spelar offer, för det är så synd om henne för att jag är på ena eller andra sättet. Det har skett så många gånger förr. Så jag bestämmer att det får vara nog, jag tänker inte hålla på att lisma och böja mig för att hon ska vara nöjd. Så jag konfronterar henne om det våld hon utsatte mig för som barn. Många scenarion har jag spelat upp för mitt inre genom åren men det som skedde hade jag aldrig kunnat ens gissa. Hon förnekar. Säger "fy fan för dig, du har aldrig fått stryk". 

Ursäkta va? Ok, då ska vi bena i det där med definitionen av "stryk". När jag var olydig eller hade gjort något fel fick jag ofta en lavett med öppen hand i sidan eller bakre delen av huvudet. Stryk? Ja, det var det. Det var i uppfostringssyfte. Fortfarande stryk. Definitionen är våld oavsett. Det kan omöjligt finnas någon som definierar det som något annat. Jag fick dessutom höra från min mamma att "Det är ingen fara med lite stryk, det fick jag också av min pappa". Detta upphörde när jag var i 12-årsåldern, och jag minns tydligt att jag själv påtalade för min mamma att barnaga är olagligt, det fick vi nämligen lära oss i skolan.

Så, har jag några bevis för att detta har hänt? Det vet jag faktiskt inte. Jag vet inte om det endast skedde i hemmet eller om någon annan bevittnade det. Det betyder inte att det inte hände.

Självklart så gjorde det mycket med min självkänsla och min personlighet. Först var jag strykrädd, skyddade mig med armarna över huvudet så fort hon höjde rösten åt mig. Detta såg jag ett annat barn göra när vi var på besök och hans mamma blev arg på honom och jag kände så väl igen mig. Senare gick det över och då blev jag ofta arg och tog ut det på andra barn. Slogs när ingen jag kände var närvarande. Letade upp andra barn, som jag inte hade sett tidigare och gav dem stryk. Slag mot kroppen tills de grät, sedan sprang jag därifrån. 

Våldet upphörde. Jag vet inte om det var då den psykiska biten startade eller om själva upphörandet av slagen gjorde att jag bättre minns orden sedan dess. Jag fick berättat för mig hur donatorn var. Våldsam, våldtog, slog, knarkade, till och med försökte mörda. Sedan fick jag höra hur lik jag var honom. "Du är världens största egoist, det har du efter din pappa". "Du är precis som din pappa". "Du är lika aggressiv som din pappa". Hur kul tror ni det var att höra? Inte så värst. Jag blev gång på gång påmind om att jag var lik någon jag sällan hade träffat och som inte figurerat i mitt liv över huvud taget. Jag fick även höra annat, som inte hade med honom att göra. Exempelvis hade jag en gång svart nagellack, jag var 13 år och tyckte det var skithäftigt. Då sa hon "Du ser ut som ett fnask". 13 år. Jag minns allt. ALLT. Så kom för fan inte och säg att det aldrig har hänt. Först kände jag mig lite ledsen för att barnen inte längre kommer att få träffa sin mormor. Sedan ersattes det med samma lugn som inföll när jag sist valde bort kontakten med min mamma. Så skönt att slippa. Så skönt att få släppa. Nu återvänder jag aldrig mer. 

Till en vän

Idag vilar bloggen från barnprat tillfälligt. Idag behöver jag skriva ett brev till en vän.

Hej Alexander.
Jag ville skriva till dig, för det var länge sedan vi sågs och jag har tänkt på dig mycket den senaste tiden. Jag vet egentligen inte varför det känns så viktigt just nu, i år det är ändå 25 år sedan du gick bort, men de senaste dagarna har det känts som att det var igår.

Kanske är det för att jag blev påmind av den där utmaningen på Facebook, där man ska posta gamla bilder av sig själv och ditt namn nämndes. Kanske är det för att min son bär ditt namn. Jag kallar honom ibland för alla hans namn och att höra det högt får mig att minnas.

Jag har skrivit med din lillasyster, hon som aldrig fick träffa dig. Det var fint att få meddela henne saker som du berättat för mig. Hon skulle hälsa din styvmamma. Jag fick veta att er pappa är hos dig nu. Det var sorgligt att höra men jag är glad att du inte är ensam.

Jag vill inte tänka på den där septemberdagen (augusti?) 1995. Jag vill inte föreställa mig trycket över ditt bröst när tåget mötte din kropp. Jag vill inte tänka på ditt huvud mot stenen när det träffade marken. Jag vill inte höra ditt hjärta som slutade slå i ambulansen. Men det gör jag, och jag gråter. Jag tror att du vet det. Men sedan kommer det andra. Det fina. Hur du åt kattmat i en video för en uppgift till skolan. Alla tyckte du var skitrolig. Hur du kom iklädd endast shorts och en sverigeflagga som mantel på nationaldagen. Det fick många att le. Hur du ville bli älskad. Det var du, du visste bara inte hur mycket.

Jag vill tacka för att du fanns i mitt liv. Vilket avtryck du satte i mitt hjärta. Jag värdesätter fortfarande vår vänskap, hoppas du vet det. Nu tror jag att jag har fått säga det jag önskade. Hoppas du och Uffe festar till det ordentligt tillsammans. Hoppas vi ses igen om väldigt, väldigt lång tid. Flyg fritt dyra prins. Jag saknar dig.

Att föda barn - den nakna sanningen

Alla förlossningar är olika. Vissa går fort, vissa inte. Vissa blir potentiellt livsfarliga och vissa går i det närmaste smärtfritt. Ingen kan förutspå hur just din förlossning kommer att bli. I detta inlägg har jag valt att beskriva min första förlossning exakt som det var. Ocensurerat. Har du inte fött barn kan det både bli skrämmande och kanske lättande läsning. Något jag bar med mig under båda mina graviditeter var det min barnmorska Rosa sa: Du tror att du ska dö, men det gör du inte.  Det kan låta hårt, men för mig kändes det betryggande. 

En eftermiddag i februari 2017 tog jag det gravtest som kom att bli positivt och vi fick veta att vi väntade vårt första barn. I vecka 18 gjorde vi rutinultraljud och veckan efter gjorde vi ett till för att få veta könet, något som var oklart för barnmorskan under RUL. En liten flicka sprattlade omkring i magen ❤ 

Värkarna började den 16/11. Jag var beräknad till 18/11 så detta såg jag som positivt. Det blev visserligen bara två värkar men nu var det igång. Det kändes, men det var så väldigt överkomligt. Jag tänkte att detta kommer att gå smidigt och lätt. Dagen efter satte värkarbetet igång med mer intensitet. Jag hade, under kvällen, värkar av och till men det gjorde aldrig riktigt ont. Det avtog efter en dusch och natten var hyfsat lugn men utan särskilt mycket sömn. 18/11 ökade intensiteten och smärtan och under natten åkte vi in till sjukhuset för att få en sovdos. Jag fick sova gott på den i min egen säng. 19/11 är ett diffust minne, jag var trött, värkarna började bli riktigt smärtsamma men personalen på förlossningen förklarade att jag var fortfarande i latensfas och hon ville inte riktigt komma ut ännu. Ytterligare en sovdos och hem för att få mer sömn. Morgonen den 20/11 vaknade jag av att värkarna borrade sig igenom sovdosen. Detta är en indikation på att förlossningen är på väg in i aktiv fas. Trots detta förflöt hela dagen med smärtsamma värkar. De blev aldrig tillräckligt täta (hade 3 på 10 minuter) och kontakten med förlossningspersonalen fortlöpte men de ansåg inte att det var på gång in i aktiv fas ännu. På kvällen var jag fullkomligt slut. Vi åkte till förlossningen för att få en sovdos till men då ville de inte skicka hem oss och vi blev inlagda för att få hjälp med igångsättning. 

Epidural sattes under natten till 21/11 för att underlätta smärtan. Det var en gudagåva. Jag fick fyra timmars sömn och vaknade kl.08:00 och ropade till Jessica som sov på en brits att nu var jag hungrig. Läkaren kom in omgående och vattnet togs kl.08:19 för att på så sätt få igång förlossningen. Jag tänkte att vid lunch har jag nog en bebis i famnen. Det hade jag inte.

Värkarna var stygga och vid flera tillfällen pep apparaterna runt mig då epiduralen och droppet tog slut. Eftersom avdelningen var överbelastad och en annan, mer akut förlossning, pågick samtidigt, fick vi klara oss mycket själva. Det var skrämmande ibland och väldigt påfrestande. En barnmorska tittade till oss vid 16-tiden och jag frågade om vår dotter tänkte komma ut idag. Ja, svarade hon, jag hade tänkt hälsa på henne innan jag går hem klockan 18. Då tänkte jag att innan klockan 18 får jag träffa vår bebis. Det fick jag inte.

Smärtan var högst påtaglig men värkarna blev aldrig fler än 3 på 10 minuter. Trots att de sköt utanför diagrammet hände det inget. Jag hade en hård kant på livmodertappen och den sista millimetern ville inte ge med sig. Läkaren försökte trä den över barnets huvud men det gick inte. Det gjorde vansinnigt ont. Denna kant blir aldrig hård igen, efter första förlossning, vilket brukar innebära att nästa går betydligt lättare. Omkring klockan 22:00 kom barnmorskan och undersköterskan in och började plasta in sig i skyddskläder. Först då fattade jag att det äntligen började bli allvar. Krystvärkarna gjorde inte alls lika ont som de andra. Kanske för att man får ta i och man lägger så mycket kraft och energi på att kämpa. Vid varje värk drog jag i ett handtag på vänster sida och på höger sida höll Jessica om mig och lyfte mig. Det är en urkraft att föda barn så hennes styrka ska beundras här. Jag började tänka att vår bebis aldrig skulle komma ut när barnmorskan sa att hon kunde se massor av hår. Sista krystvärken kände jag inte, jag tog i ändå och så var hon ute. Hennes lilla kropp låg över barnmorskans arm och hon tittade men hon grät inte. Vi blev oroliga men barnmorska sa att hon mådde bra och hon andades, hon var bara trött. Hon fick massage och k-vitamin i benet och då fick vi höra hennes röst. Efter vad som kändes som en evighet fick jag min varma lilla bebis på bröstet. 

Det ska tilläggas att under förloppet undersöktes jag vaginalt säkert 30 gånger. Varje gång lika smärtsam. Många undrar om man bajsar under förlossningen. Alla gör kanske inte det, men har du en förlossning som pågår mer än ett dygn så jo, det gör man. Barnmorskorna sköter det snyggt. Spricker man? Nej, det gör verkligen inte alla, men jag gjorde det. Jag fick en djup grad 2-bristning som tog 8 veckor att läka. Det var en svår tid, med mycket smärta, obehag, antibiotika och tårar men det går över. Allt man går igenom klarar man för den där lilla människan du nu får kalla ditt barn, den lilla är allt du bryr dig om och tänker på. Oavsett hur det går, så klarar du det. 

Leia Emma Madeleine Videfur 

21/11 kl.22:28

4078 g 55 cm

❤❤❤

Kärleksbrev till två barn

Samma dag som ägget, som skulle bli Leia, fäste i min livmoder åt jag ett helt paket ballerina kladdkaka. Hur vet jag att det var just den dagen? Jo, jag fick en nidationsblödning, vilken jag då trodde var mens så vi vet att det var då hon satte sig fast. Varför tryckte jag i mig ett helt paket? Jo, jag trodde ju att jag fått mens, tyckte synd om mig själv och det fanns mjölk till kakorna i kylen. Enkelt.

Omkring samma dag som ägget, som skulle bli Nilo, fäste (här fick jag ingen blödning men fick en fruktansvärd "mensvärk") åt jag en hel låda lakrits på jobbet. Började få värk samma dag men det kan ha gått någon dag eller två då värken visade sig vara växtvärk. Varför åt jag en hel låda? Ja, det kan man verkligen fråga sig då det är allmänt känt att man ska vara restriktiv mot lakrits när man är gravid och jag visste ju vad vi höll på med.
Lite knepigt.

Trots detta ger ni oss inte bara sött och salt i livet. Ni ger oss alla smaker i världen men utelämnar de dåliga. Ni är vår umami-krydda. Livet har aldrig smakat så smaskigt (som Leia skulle säga) som det gör sedan ni anlände till vår lilla familj. Leia är klok, otroligt busig, fantastisk rolig och har ett så fint hjärta och värmande skratt. Nilo är nyfiken, otroligt kramig, fantastiskt charmig och har ett smittande leende och outröttlig glädje. 

Vilka lyckträffar ni är. Jag hoppas ni ska kunna läsa detta när ni är äldre, sitter på era rum i vårt hus och kanske är lite arga på era föräldrar för att vi vägrar ge er en katt eller för att vi är helt hopplöst oförstående för er just då. Hoppas att ni ska känna vilken sjukt stor kärlek vi har för er. Oavsett vilken period i livet ni går igenom ska ni veta att det finns inget vi inte gör för er. (Förutom det där med katten då). Man brukar säga att barnbarn är livets efterrätt, men ni, våra barn, är en sjurätters lyxmiddag med extra allt. Tack för att ni kom till oss. Vi ska älska er bortom evigheten tillräckligt för flera livstider. Ni har all vår kärlek ❤