Idag vilar bloggen från barnprat tillfälligt. Idag behöver jag skriva ett brev till en vän.
Hej Alexander.
Jag ville skriva till dig, för det var länge sedan vi sågs och jag har tänkt på dig mycket den senaste tiden. Jag vet egentligen inte varför det känns så viktigt just nu, i år det är ändå 25 år sedan du gick bort, men de senaste dagarna har det känts som att det var igår.
Kanske är det för att jag blev påmind av den där utmaningen på Facebook, där man ska posta gamla bilder av sig själv och ditt namn nämndes. Kanske är det för att min son bär ditt namn. Jag kallar honom ibland för alla hans namn och att höra det högt får mig att minnas.
Jag har skrivit med din lillasyster, hon som aldrig fick träffa dig. Det var fint att få meddela henne saker som du berättat för mig. Hon skulle hälsa din styvmamma. Jag fick veta att er pappa är hos dig nu. Det var sorgligt att höra men jag är glad att du inte är ensam.
Jag vill inte tänka på den där septemberdagen (augusti?) 1995. Jag vill inte föreställa mig trycket över ditt bröst när tåget mötte din kropp. Jag vill inte tänka på ditt huvud mot stenen när det träffade marken. Jag vill inte höra ditt hjärta som slutade slå i ambulansen. Men det gör jag, och jag gråter. Jag tror att du vet det. Men sedan kommer det andra. Det fina. Hur du åt kattmat i en video för en uppgift till skolan. Alla tyckte du var skitrolig. Hur du kom iklädd endast shorts och en sverigeflagga som mantel på nationaldagen. Det fick många att le. Hur du ville bli älskad. Det var du, du visste bara inte hur mycket.
Jag vill tacka för att du fanns i mitt liv. Vilket avtryck du satte i mitt hjärta. Jag värdesätter fortfarande vår vänskap, hoppas du vet det. Nu tror jag att jag har fått säga det jag önskade. Hoppas du och Uffe festar till det ordentligt tillsammans. Hoppas vi ses igen om väldigt, väldigt lång tid. Flyg fritt dyra prins. Jag saknar dig.
fredag 27 mars 2020
tisdag 3 mars 2020
Att föda barn - den nakna sanningen
Alla förlossningar är olika. Vissa går fort, vissa inte. Vissa blir potentiellt livsfarliga och vissa går i det närmaste smärtfritt. Ingen kan förutspå hur just din förlossning kommer att bli. I detta inlägg har jag valt att beskriva min första förlossning exakt som det var. Ocensurerat. Har du inte fött barn kan det både bli skrämmande och kanske lättande läsning. Något jag bar med mig under båda mina graviditeter var det min barnmorska Rosa sa: Du tror att du ska dö, men det gör du inte. Det kan låta hårt, men för mig kändes det betryggande.
En eftermiddag i februari 2017 tog jag det gravtest som kom att bli positivt och vi fick veta att vi väntade vårt första barn. I vecka 18 gjorde vi rutinultraljud och veckan efter gjorde vi ett till för att få veta könet, något som var oklart för barnmorskan under RUL. En liten flicka sprattlade omkring i magen ❤
Värkarna började den 16/11. Jag var beräknad till 18/11 så detta såg jag som positivt. Det blev visserligen bara två värkar men nu var det igång. Det kändes, men det var så väldigt överkomligt. Jag tänkte att detta kommer att gå smidigt och lätt. Dagen efter satte värkarbetet igång med mer intensitet. Jag hade, under kvällen, värkar av och till men det gjorde aldrig riktigt ont. Det avtog efter en dusch och natten var hyfsat lugn men utan särskilt mycket sömn. 18/11 ökade intensiteten och smärtan och under natten åkte vi in till sjukhuset för att få en sovdos. Jag fick sova gott på den i min egen säng. 19/11 är ett diffust minne, jag var trött, värkarna började bli riktigt smärtsamma men personalen på förlossningen förklarade att jag var fortfarande i latensfas och hon ville inte riktigt komma ut ännu. Ytterligare en sovdos och hem för att få mer sömn. Morgonen den 20/11 vaknade jag av att värkarna borrade sig igenom sovdosen. Detta är en indikation på att förlossningen är på väg in i aktiv fas. Trots detta förflöt hela dagen med smärtsamma värkar. De blev aldrig tillräckligt täta (hade 3 på 10 minuter) och kontakten med förlossningspersonalen fortlöpte men de ansåg inte att det var på gång in i aktiv fas ännu. På kvällen var jag fullkomligt slut. Vi åkte till förlossningen för att få en sovdos till men då ville de inte skicka hem oss och vi blev inlagda för att få hjälp med igångsättning.
Epidural sattes under natten till 21/11 för att underlätta smärtan. Det var en gudagåva. Jag fick fyra timmars sömn och vaknade kl.08:00 och ropade till Jessica som sov på en brits att nu var jag hungrig. Läkaren kom in omgående och vattnet togs kl.08:19 för att på så sätt få igång förlossningen. Jag tänkte att vid lunch har jag nog en bebis i famnen. Det hade jag inte.
Värkarna var stygga och vid flera tillfällen pep apparaterna runt mig då epiduralen och droppet tog slut. Eftersom avdelningen var överbelastad och en annan, mer akut förlossning, pågick samtidigt, fick vi klara oss mycket själva. Det var skrämmande ibland och väldigt påfrestande. En barnmorska tittade till oss vid 16-tiden och jag frågade om vår dotter tänkte komma ut idag. Ja, svarade hon, jag hade tänkt hälsa på henne innan jag går hem klockan 18. Då tänkte jag att innan klockan 18 får jag träffa vår bebis. Det fick jag inte.
Smärtan var högst påtaglig men värkarna blev aldrig fler än 3 på 10 minuter. Trots att de sköt utanför diagrammet hände det inget. Jag hade en hård kant på livmodertappen och den sista millimetern ville inte ge med sig. Läkaren försökte trä den över barnets huvud men det gick inte. Det gjorde vansinnigt ont. Denna kant blir aldrig hård igen, efter första förlossning, vilket brukar innebära att nästa går betydligt lättare. Omkring klockan 22:00 kom barnmorskan och undersköterskan in och började plasta in sig i skyddskläder. Först då fattade jag att det äntligen började bli allvar. Krystvärkarna gjorde inte alls lika ont som de andra. Kanske för att man får ta i och man lägger så mycket kraft och energi på att kämpa. Vid varje värk drog jag i ett handtag på vänster sida och på höger sida höll Jessica om mig och lyfte mig. Det är en urkraft att föda barn så hennes styrka ska beundras här. Jag började tänka att vår bebis aldrig skulle komma ut när barnmorskan sa att hon kunde se massor av hår. Sista krystvärken kände jag inte, jag tog i ändå och så var hon ute. Hennes lilla kropp låg över barnmorskans arm och hon tittade men hon grät inte. Vi blev oroliga men barnmorska sa att hon mådde bra och hon andades, hon var bara trött. Hon fick massage och k-vitamin i benet och då fick vi höra hennes röst. Efter vad som kändes som en evighet fick jag min varma lilla bebis på bröstet.
Det ska tilläggas att under förloppet undersöktes jag vaginalt säkert 30 gånger. Varje gång lika smärtsam. Många undrar om man bajsar under förlossningen. Alla gör kanske inte det, men har du en förlossning som pågår mer än ett dygn så jo, det gör man. Barnmorskorna sköter det snyggt. Spricker man? Nej, det gör verkligen inte alla, men jag gjorde det. Jag fick en djup grad 2-bristning som tog 8 veckor att läka. Det var en svår tid, med mycket smärta, obehag, antibiotika och tårar men det går över. Allt man går igenom klarar man för den där lilla människan du nu får kalla ditt barn, den lilla är allt du bryr dig om och tänker på. Oavsett hur det går, så klarar du det.
En eftermiddag i februari 2017 tog jag det gravtest som kom att bli positivt och vi fick veta att vi väntade vårt första barn. I vecka 18 gjorde vi rutinultraljud och veckan efter gjorde vi ett till för att få veta könet, något som var oklart för barnmorskan under RUL. En liten flicka sprattlade omkring i magen ❤
Värkarna började den 16/11. Jag var beräknad till 18/11 så detta såg jag som positivt. Det blev visserligen bara två värkar men nu var det igång. Det kändes, men det var så väldigt överkomligt. Jag tänkte att detta kommer att gå smidigt och lätt. Dagen efter satte värkarbetet igång med mer intensitet. Jag hade, under kvällen, värkar av och till men det gjorde aldrig riktigt ont. Det avtog efter en dusch och natten var hyfsat lugn men utan särskilt mycket sömn. 18/11 ökade intensiteten och smärtan och under natten åkte vi in till sjukhuset för att få en sovdos. Jag fick sova gott på den i min egen säng. 19/11 är ett diffust minne, jag var trött, värkarna började bli riktigt smärtsamma men personalen på förlossningen förklarade att jag var fortfarande i latensfas och hon ville inte riktigt komma ut ännu. Ytterligare en sovdos och hem för att få mer sömn. Morgonen den 20/11 vaknade jag av att värkarna borrade sig igenom sovdosen. Detta är en indikation på att förlossningen är på väg in i aktiv fas. Trots detta förflöt hela dagen med smärtsamma värkar. De blev aldrig tillräckligt täta (hade 3 på 10 minuter) och kontakten med förlossningspersonalen fortlöpte men de ansåg inte att det var på gång in i aktiv fas ännu. På kvällen var jag fullkomligt slut. Vi åkte till förlossningen för att få en sovdos till men då ville de inte skicka hem oss och vi blev inlagda för att få hjälp med igångsättning.
Epidural sattes under natten till 21/11 för att underlätta smärtan. Det var en gudagåva. Jag fick fyra timmars sömn och vaknade kl.08:00 och ropade till Jessica som sov på en brits att nu var jag hungrig. Läkaren kom in omgående och vattnet togs kl.08:19 för att på så sätt få igång förlossningen. Jag tänkte att vid lunch har jag nog en bebis i famnen. Det hade jag inte.
Värkarna var stygga och vid flera tillfällen pep apparaterna runt mig då epiduralen och droppet tog slut. Eftersom avdelningen var överbelastad och en annan, mer akut förlossning, pågick samtidigt, fick vi klara oss mycket själva. Det var skrämmande ibland och väldigt påfrestande. En barnmorska tittade till oss vid 16-tiden och jag frågade om vår dotter tänkte komma ut idag. Ja, svarade hon, jag hade tänkt hälsa på henne innan jag går hem klockan 18. Då tänkte jag att innan klockan 18 får jag träffa vår bebis. Det fick jag inte.
Smärtan var högst påtaglig men värkarna blev aldrig fler än 3 på 10 minuter. Trots att de sköt utanför diagrammet hände det inget. Jag hade en hård kant på livmodertappen och den sista millimetern ville inte ge med sig. Läkaren försökte trä den över barnets huvud men det gick inte. Det gjorde vansinnigt ont. Denna kant blir aldrig hård igen, efter första förlossning, vilket brukar innebära att nästa går betydligt lättare. Omkring klockan 22:00 kom barnmorskan och undersköterskan in och började plasta in sig i skyddskläder. Först då fattade jag att det äntligen började bli allvar. Krystvärkarna gjorde inte alls lika ont som de andra. Kanske för att man får ta i och man lägger så mycket kraft och energi på att kämpa. Vid varje värk drog jag i ett handtag på vänster sida och på höger sida höll Jessica om mig och lyfte mig. Det är en urkraft att föda barn så hennes styrka ska beundras här. Jag började tänka att vår bebis aldrig skulle komma ut när barnmorskan sa att hon kunde se massor av hår. Sista krystvärken kände jag inte, jag tog i ändå och så var hon ute. Hennes lilla kropp låg över barnmorskans arm och hon tittade men hon grät inte. Vi blev oroliga men barnmorska sa att hon mådde bra och hon andades, hon var bara trött. Hon fick massage och k-vitamin i benet och då fick vi höra hennes röst. Efter vad som kändes som en evighet fick jag min varma lilla bebis på bröstet.
Det ska tilläggas att under förloppet undersöktes jag vaginalt säkert 30 gånger. Varje gång lika smärtsam. Många undrar om man bajsar under förlossningen. Alla gör kanske inte det, men har du en förlossning som pågår mer än ett dygn så jo, det gör man. Barnmorskorna sköter det snyggt. Spricker man? Nej, det gör verkligen inte alla, men jag gjorde det. Jag fick en djup grad 2-bristning som tog 8 veckor att läka. Det var en svår tid, med mycket smärta, obehag, antibiotika och tårar men det går över. Allt man går igenom klarar man för den där lilla människan du nu får kalla ditt barn, den lilla är allt du bryr dig om och tänker på. Oavsett hur det går, så klarar du det.
Leia Emma Madeleine Videfur
21/11 kl.22:28
4078 g 55 cm
❤❤❤
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)