Det här är jag

Jag är inte som alla andra. Men är någon det egentligen?
Ibland kan det vara bra, ibland inte och ibland kanske både och. Och just det, är nog en bra sak.

Jag har självklart biologiska föräldrar, det hade alla sist jag kollade. Jag har bara inte kontakt med mina. Är jag ensam? Nästan aldrig.

Många har frågat mig om jag aldrig har saknat en pappa. Jag har i min tur ställt mig frågande till frågan och undrat hur man kan sakna något man aldrig har haft. Jag har aldrig, inte en gång, blivit bemött med förståelse vid dessa tillfällen. Allt som oftast mer med skepsism och påståendet: Men någonting måste ju saknas i ditt liv. Varför det? När jag tänker tillbaka så var mina manliga förebilder de bästa man kunde ha, de var mina morbröder. Idag har jag kontakt med en av de tre. Det är en bra sak.

Jag valde själv, år 2010, att frångå den trasiga och osunda relation jag hade till den som födde mig. Det är en bra sak. Varför?

I många fall säger de flesta att blod är tjockare än vatten. Det är inte sant. Utan att svartmåla någon som inte kan försvara sig kan jag bara säga att, om man förskjuter ett barn, oavsett hur man gör det, så kommer barnet att skapa, bygga och försöka reparera den förskjutningen. Till en viss punkt. Bortom den punkten är den som kallas "ovillkorlig föräldrarkärlek" obefintlig. Man är inte under några omständigheter förpliktigad att alltid älska sina föräldrar. Det är en bra sak. Man har alltid ett val.

Jag är uppfostrad i mångt och mycket av samhället. Jag är en social konstruktion i många avseenden, precis som alla andra. Det betyder dock inte att jag inte har haft ett eget val.

Ska jag bli kriminell? Ska jag hata någon? Den ena föräldern för att den aldrig var närvarande eller den andra för sitt försummande och kränkande beteende? Nej, jag har ju ett val. Det är en bra sak.

Idag hatar jag ingen, bara döda ting som bilköer, för mycket snö och spindlar. Jag kan inte säga att de är bra saker. Jag är inte kriminell, jag kör för fort ibland men annars är det nog rätt lugnt. Det har jag valt.

På frågan om vad jag har tagit för skada av de besvikelser jag upplevt från de som borde varit mina guider i livet finns säkert otaliga svar. Ibland har jag svårt att ta kritik. Jag vet inte om det har att göra med alla kränkningar jag fått höra under mina bardoms- och tonår eller om det bara är sådan jag är. Jag vet bara att det bara sårar mig om det kommer från de jag tycker om. Jag vill inte att de ska behöva kritisera mig. Jag vill vara perfekt för dem.

Mitt tålamod tryter ibland när jag inte kan påverka hur lång tid saker tar, jag vill att allt ska gå fort. Jag vet inte om det kan ha att göra med att jag aldrig fick tala till punkt som barn, eller att jag alltid blev stressad till att bli klar med saker. Egentligen spelar det ingen roll. Det är en bra sak.

Även om få finns kvar så har jag haft många fina förebilder i mitt liv. Det är jag tacksam för. Jag har också sett våld, hat och hot på riktigt nära håll och det har format mig till den jag är idag. Det är en ganska bra sak, för jag är ganska bra jag. Idag tror jag på det, trots allt. Det är en bra sak det med.

Jag kanske inte har världens största familj, men den familj jag inte har i blodsband, har jag i vänner. Det  är en riktigt bra sak. Jag är så stolt över att ni älskar mig, precis som jag är. Tack för att ni ständigt berikar mitt liv och för att ni alltid uppmuntrar mig till att utvecklas och jag älskar er tillbaka mycket, mycket mer. <3