Jag har inte skrivit på ett tag. Det blir ganska långa perioder av upptagenhet med två små guldklimpar som stadigt växer och frodas. Jag var inte ens säker på om jag skulle skriva detta för några vill säkert hävda att det finns människor som har rätt att försvara sig och så vidare. Det kommer jag att ignorera i följande text. Texten är verklig, sann och helt korrekt beskriven utifrån mina upplevelser och jag minns det som igår. Tydligt. Det handlar om min uppväxt.
Jag föddes 1978 av ett barn. Ja, det vill jag mena att min mamma var då hon fyllt 16 år när jag kom till världen. Jag är uppväxt med endast henne då den som jag kallar "donatorn" inte var närvarande efter mitt första levnadsår. Detta år minns jag ingenting av, men jag har fått det berättat för mig. Det innehöll våld och övergrepp riktade mot min mamma. Det kan ju göra vem som helst lite påverkad på ena eller andra sättet såklart.
För två år sedan valde jag att kontakta min mamma eftersom jag hade fått barn. Då hade det gått tio år sedan vi senast hade kontakt. Det var jag som då valde att inte ha med henne att göra på grund av många orsaker, men mest av allt för att hon försökte ge mig dåligt samvete över att jag hade kontakt med mina systrar (donatorns sida). Det ansåg jag inte att hon hade rätt att bestämma. Hon var en bra mormor åt min dotter och sedermera min son. Det var svårt för mig att låta henne komma tillbaka in i mitt liv, för helt ärligt så finns det för mycket i min barndom som jag fortfarande är arg för och som gnagt mig varje gång vi setts sedan Leia föddes.
Så kom då dagen som jag förväntade mig skulle komma. Då hon spelar offer, för det är så synd om henne för att jag är på ena eller andra sättet. Det har skett så många gånger förr. Så jag bestämmer att det får vara nog, jag tänker inte hålla på att lisma och böja mig för att hon ska vara nöjd. Så jag konfronterar henne om det våld hon utsatte mig för som barn. Många scenarion har jag spelat upp för mitt inre genom åren men det som skedde hade jag aldrig kunnat ens gissa. Hon förnekar. Säger "fy fan för dig, du har aldrig fått stryk".
Ursäkta va? Ok, då ska vi bena i det där med definitionen av "stryk". När jag var olydig eller hade gjort något fel fick jag ofta en lavett med öppen hand i sidan eller bakre delen av huvudet. Stryk? Ja, det var det. Det var i uppfostringssyfte. Fortfarande stryk. Definitionen är våld oavsett. Det kan omöjligt finnas någon som definierar det som något annat. Jag fick dessutom höra från min mamma att "Det är ingen fara med lite stryk, det fick jag också av min pappa". Detta upphörde när jag var i 12-årsåldern, och jag minns tydligt att jag själv påtalade för min mamma att barnaga är olagligt, det fick vi nämligen lära oss i skolan.
Så, har jag några bevis för att detta har hänt? Det vet jag faktiskt inte. Jag vet inte om det endast skedde i hemmet eller om någon annan bevittnade det. Det betyder inte att det inte hände.
Självklart så gjorde det mycket med min självkänsla och min personlighet. Först var jag strykrädd, skyddade mig med armarna över huvudet så fort hon höjde rösten åt mig. Detta såg jag ett annat barn göra när vi var på besök och hans mamma blev arg på honom och jag kände så väl igen mig. Senare gick det över och då blev jag ofta arg och tog ut det på andra barn. Slogs när ingen jag kände var närvarande. Letade upp andra barn, som jag inte hade sett tidigare och gav dem stryk. Slag mot kroppen tills de grät, sedan sprang jag därifrån.
Våldet upphörde. Jag vet inte om det var då den psykiska biten startade eller om själva upphörandet av slagen gjorde att jag bättre minns orden sedan dess. Jag fick berättat för mig hur donatorn var. Våldsam, våldtog, slog, knarkade, till och med försökte mörda. Sedan fick jag höra hur lik jag var honom. "Du är världens största egoist, det har du efter din pappa". "Du är precis som din pappa". "Du är lika aggressiv som din pappa". Hur kul tror ni det var att höra? Inte så värst. Jag blev gång på gång påmind om att jag var lik någon jag sällan hade träffat och som inte figurerat i mitt liv över huvud taget. Jag fick även höra annat, som inte hade med honom att göra. Exempelvis hade jag en gång svart nagellack, jag var 13 år och tyckte det var skithäftigt. Då sa hon "Du ser ut som ett fnask". 13 år. Jag minns allt. ALLT. Så kom för fan inte och säg att det aldrig har hänt. Först kände jag mig lite ledsen för att barnen inte längre kommer att få träffa sin mormor. Sedan ersattes det med samma lugn som inföll när jag sist valde bort kontakten med min mamma. Så skönt att slippa. Så skönt att få släppa. Nu återvänder jag aldrig mer.
